Jag känner mig spittrad på insidan. Varför ska det vara så? varför kan inte jag få leva som vilken normal 20 åring?
Just nu bryr jag mig bara om mig. Jag vill bara få börja att må bra igen. Jag vill inte ge dom falska skratten. Jag behöver ändå få ge dom ärliga.. Det har varit alldeles för jobbigt nu ett tag. Jag behöver något. men något vet inte jag vad det är. Men jag vet att det är något.. Sen saknar jag min familj med. Jag saknar min mamma. Jag saknar min pappa.
Jag vill att allt ska vara som förr. När både ni och jag bodde ihop. Jag vill bara få eran kärlek. Jag vill bara bli påmind om att ni faktiskt är mina föräldrar. Men det känns inte som så. Det enda ni kan göra är att ringa och fråga massa saker.!
Och ni kommer bara in om ni ska lämna pengar! jag vet att ni jobbar väldigt mycket.! Men jag vet att ni också har ledigt..
Men det kanske är som jag har tänkt på nu i några dagar, att ni skäms över vad jag har gjort i mitt tidigare såkallat liv.
Jag är så besviken på er.. Jag hoppades att allt skulle bli bättre. men det får bli att forsätta drömma och sakna..